…och som en svepande vind intog han rummet med sin röst.

Dom är rätt många om budet, i det till synes eviga loppet om vem som är vemodets bäste fanbärare, de där skäggiga männen iförda brun kavaj, blå jeans, inte sällan rutig skjorta och den akustiska gitarren lite sådär lagom bekvämt och nonchalant i knät. Vid en första lite slarvig och sommartrött anblick kan en del av dem te sig såväl lika som slätstrukna. Men tämligen snart, inte sällan efter precis där andra versen smakfullt byter skepnad till refräng, då skiljs dom, agnarna från vetet, eller vad det är man brukar säga.

Jeffrey Foucault tillhör denna trångbodda genre, men är ingen dussintrubadur. På sitt femte soloalbum ”Horses Latitudes” gör han varken nya eller gamla vänner av släpig, stämningsfull, melodisk americana besviken. Med en, vad man på amerikanska skulle kalla ”husky”, röst som nästan har en hypnotisk förmåga att svepa in lyssnaren i sina låtar.

För minnesgoda genrevänner, företrädesvis från Göteborgstrakten, påminner såväl låtar som framför allt röst en smula om the one of min vän Michael Hansson, sångare och frontman i det avsomnade, förträffliga bandet Quarterhorse. Lite mer nutida referenser, om så önskas och behövs, kan väl Dylan LeBlanc och Ray LaMontagne vara på sin plats.

Du hittar ”Horses Latitudes” på Spotify. Avnjuts med fördel med slutna ögon som endast öppnas sparsamt när du sträcker dig efter ditt whiskeyglas.

Nedan, låten ”Starlight och Static”, min favorit från skivan, i hård konkurrens med titelspåret.

Gilla Jeffrey på Facebook här!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s