En junky star i sin bästa stund och en rackarunge med oförskämt mycket talang

Sometimes the dayjob is killing you.

Då sover man dåligt, svär som en sjöman när man kommer hem, sparkar av sig cowboy-bootsen så att spegeln i hallen går sönder, slänger sin Rodeo King mot hatthyllan men missar och träffar kattfan som skrämd springer iväg och har inte setts till sen dess, önskar att man rökte, slänger den tomma JD-flaskan på det svart-vit-rutiga köksgolvet och undrar varför maten är kall – om den ens är lagad. Och inlägg på bloggen blir en sällsynt företeelse.

Måhända att ett par av ovan känsloyttringar är en smula överdrivna eller konstruerade, men ni fattar grejen. Och att bloggen får lida för att the job that pays the bills upptar mycket tid är ett som är säkert.

Således sparsamt med inlägg ett tag, därför blir det ett där TVÅ nyliga skivsläpp firas.

Idag släpptes Ryan Binghams tredje fullängdare ”Junky Star”. Efter succén med ett Oscarsbelönat titelspår till filmen ”Crazy Heart” ligger den röda mattan utrullad för Mr Bingham. Efter förra plattan ”Roadhouse Sun”, som var aningen för elektrisk för hur jag föredrar att avnjuta min Ryan Bingham, var jag lite orolig att han skulle fortsätta på den banan. Icke sa nicke. Nya ”Junky Star” är för all del mer blues än tidigare, men det mjuka gitarrplocket och berättelserna om drömmare och ensamvargar står i centrum. Efter ett par lyssningar är jag benägen att utse ”Junky Star” till Binghams finaste stund so far.

Gitarrplock är det även gott om på den oförskämt begåvade Dylan LeBlancs debut ”Paupers field”. Uppvuxen i Louisiana, med en legendarisk studiomusiker till pappa och med en legendarisk studio som dagis, var det inte ens en tidsfråga innan LeBlanc skulle bli den ”nya Ryan Adams” (även om han själv förmodligen reffar till mer åldersdigna förebilder såsom Townes, Neil Young och Spooner Oldham). När LeBlanc fyllde ”legal age” låg ett skivkontrakt med Rough trade klart för påskrift. Ett drygt år senare kommer nu alltså debuten. Med den obligatoriska bakgrundssången av Emmylou Harris (på ”If the creek don’t rise”), och magnifika låtar som tar vid där Ryans Heartbreaker slutade för nästan exakt 10 år sen, känns jämförelsen med Ryan befogad. Svenska musikkritiker (DN, Expressen, Sydsvenskan t ex) haussar dessutom ynglingen i ungefär samma tongångar som det om Ryan lät för 10 år sen. Hursomhelst, LeBlanc bär tveklöst upp sin egen musik och ska egentligen inte behöva belastas med ett ok av dåtida skuggor i genren ”män med gitarr som sjunger svårmodiga sånger”. Men ger man sig in i densamma får man väl leken tåla, I guess. Som sagt, LeBlanc behöver inte be om ursäkt. Det är här bra skit.

Lyssna mer på Spotify:

Ryan Bingham – Junky Star

Dylan LeBlanc – Paupers Field


Annonser

2 reaktioner på ”En junky star i sin bästa stund och en rackarunge med oförskämt mycket talang

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s