Upptäck Yarn (eller en bloggares kärleksförklaring)

Det är lika bra att jag drar det direkt. Jag är inte opartisk, ej heller speciellt nyanserad, när det kommer till Yarn, den fabulösa americanagruppen från Brooklyn, New York.

Jag och lillbrorsan har druckit öl med bandet efter en spelning under Americana Music Festival i Nashville i september i höstas. Jag är polare med sångaren Blake på Facebook och det händer att vi mejlar. Jag har köpt båda deras skivor inte bara en utan två gånger om. Först i digital form, sedan som fysisk CD. Som en gest av välgörenhet, dock osäkert om det var för mig eller för killarna i bandet.

Kort sagt, jag är ett stort fan av Yarn, så söker du nyanserad kritik eller neutrala åsikter – välkommen tillbaka en annan gång. Vill du istället upptäcka americanagenrens kanske coolaste, grymmaste, skönaste band – ja, då rekommenderar jag fortsatt läsning, men framför allt förordar jag intensiv lyssning. Och jag varnar dig redan nu, det blir mycket text, för känslorna är starka och vurmen stor för detta fenomenala band. Så har du bara 4:10 minuter över, skit i texten och scrolla ner till YouTube-klippet. Det är såklart musiken jag vill att du ska upptäcka, inte drunkna i min till synes obegränsade ordrikedom om bandet.

Bandets sångare och frontman Blake Christiana har ett stort, och förmodligen även en smula skört hjärta och han drar sig inte för att dramatisera om livet, kärlek, ensamhet, folktomma gator i anonyma städer där det enda ljud som hörs är vattendroppar från duggregnet ovanför ditt huvud som träffar den slitna asfalten. Om detta skriver Blake låtar som han tillsammans några av sina bästa vänner gör oemotståndlig musik av. Nu tänker du, usch vad tungt och depressivt, nä, det här orkar jag inte med. Fine, på förhand klandrar jag dig icke. Men tro mig, trots låttitlar som ”I feel so low”, ”Don’t break my heart again” och ”You don’t love me anymore” är detta bland det mest upplyftande du kan tänka dig. Ja, i sammanhanget alltså.

För när Blake närmar sig mikrofonen, trär på sig den akustiska gitarren, gurglar Jack Daniels on the rocks, blickar bak på scen mot sina medmusikanter som står redo med ståbas, mandolin och fiolioliolej, räknar in och slänger igång ”Can’t slow down”, ja då står det klart, utan minsta tvivel, att Yarn inte är några dysterkvistar som satts på jorden för att deppa ner oss. Nej, det må så va att ämnena bär drag solitär melankoli och existentiella funderingar, och för all del ibland är framförda som ballader i försiktiga moll-ackord. Men, jag lovar, när introt passerat som ett skenande godståg och versen hakat på som en desperat stins, då är det kört, då kan du inte sakta ner utan sveps med i Yarns värld av taktfasta toner i bästa moderna americana, bluegrass och alt-countrysnitt.

Efter att ha spelat i andra band och ett vilset trevande i jazzimprovisationsgrupper började medlemmarna i Yarn stråla samman runt 2006 och i mars 2007 släppte bandet sin självbetitlade debutskiva. Skivan fann snart ett hem hos många fans av Whiskeytown (Ryan Adams’ grupp innan han blev soloartist), Gram Parsons, Grateful Dead och även Rolling Stones (ja, om man håller Exile on Main St som deras bästa platta, vill säga). Skivan följdes upp redan året därpå med ”Empty pockets”, som bland annat innehåller ett magisk gästspel av Caitlin Cary (Whiskeytown) i skivans bästa låt ”5 guitars”.

Båda skivorna har gett bandet såväl höga listplaceringar, en och annan utmärkelse som lovord från americanabranschen, men det är som liveakt Yarn rönt allra störst uppmärksamhet och framgång. Yarn turnerar ständigt från kust till kust i USA (än så länge endast där, men det ska bli ändring på det!) och det är således ett under, och inte minst en ynnest, att man funnit tid att spela in ett tredje album ”Come on in” som släpps i maj. Förhandslyssningen säger att vi redan inbitna fans inte blir besvikna på något vis. Och ni som har allt framför er får finna er i att villrådigt flacka mellan låtarna och komma på er själva med att skälvande, nästan sockerstissigt spotta fram orden  ”Åh den här är den bästa låten, nej den HÄR, nämen va i helv.. den HÄÄR är det, nä, nu orkar jag inte mer, ALLA är sjuukt bra!”

Ja, där satt den, bloggens mest okritiska, onyanserade och fullkomligt ohejdade kärleksförklaring. Men det är väl så en kärleksförklaring ska låta.

Gör nu dig själv och din musiklyssnarsjäl vårens stora tjänst – upptäck Yarn. Det är du skyldig dig själv, om det finns nån americana/alt-countryheder i kroppen din!

Yarn finns inte på Spotify (även om jag har tjatat på Blake några gånger) men jag rekommenderar bandets Myspace. Där finns generöst med låtar från alla albumen. Men  börja med ”Can’t slow down” nedan, sen är det som sagt kört, du kommer inte kunna sakta ner i din jakt efter mer av Yarn.

Yarn på Myspace
Yarn’s hemsida
Yarn på Facebook
Yarn på iTunes
Yarn på YouTube
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s