Howard Eliott Payne ”Come Down Easy”

År 2000 släppte Ryan Adams sin debutskiva ”Heartbreaker”. Han tog då steget från hyllade, men utan ett riktigt genombrott, countryrockbandet Whiskeytown till, skulle det visa sig, än mer hyllad soloartist, som dessutom faktiskt fick ett genombrott. ”Heartbreaker” var en skiva starkt influerad av Gram Parsons – kanske den första countryrocktrubaduren. Skivans, och Ryans generellt, mest magiska stunder ”Oh my sweet Carolina” är dessutom en duett med Gram Parsons skyddsling och duettpartner Emmylou Harris.

Skivan blev inte bara Ryans Adams genombrott, i svallvågorna av ”Heartbreaker” poppade även måååånga countryrocktrubadurwannabees upp. Den ena mindre genuin och mer anonym än den andra. Ett eget uttryck var inte att tänka på, och verkade inte behövas. Karriären kom av bara farten, med bara munspel, gitarr, rutig skjorta och tre mollackord per låt som bara antydde Gram Parsons eller nåt åt country/singer-songwriterhållet. Självklart fanns det, och gör fortfarande, massor av habila undantag i genren som bekräftar regeln. Men det började bli svårare och svårare att skilja ut dem i mängden svårmodiga dussinspelmän utan nåt nytt på repertoaren.

Därför var det alldeles alldeles underbart när Howard Eliott Payne, född i Liverpool med bosatt i New York, dök upp i somras. Lite från ingenstans, och när man nästan hade gett upp hoppet. Efter att ha spelat i rockbandet The Stands (som t ex turnerat med Oasis och The Libertines, ni vet, Pete Doherty post-Babyshambles) kände han sig ”artistiskt frustrerad” och bestämde sig för att köra solo och istället satsa på folk/roots/americana-genren. Man tackar. I augusti i år släppte han ”Bright Light Ballads” (som Sydsvenskan recenserar här)och precis som på Ryan Adams debut är det Ethan Johns som producerar. Det gör Ryans ”Heartbreaker” och Howards ”Bright Light Ballads” till musikaliska syskon, men med tydlig ålderskillnad, vilket är välkommet och till Howards fördel.

För någon kopierande countryrocktrubadurwannabee är inte Howard Eliott Payne. Texter, drivet och aggressiviteten i låtarna signalerar något annat. Nämligen självständighet, djärvhet och något som känns äkta, som säger att han har gått den extra milen för att få till just den frasen, eller den harmonin i låten. Utan att för den skulle inte ha respekt för genrens historia och storheter. Låten ”Seven Years”, en duett med systern Candie, minner till exempel om Gram Parsons och Emmylou Harris bästa duettstunder.

Min favoritlåt på skivan är ”Come Down Easy” med ett tungt, tuffande driv som ackompanjerar Howards fantastiska countryrockröst. Den, ”Seven Years” och några låtar till finns på ett livealbum som släpptes i dagarna. Klippet nedan är inte riktigt representativt för hur grym ”Come Down Easy” är, men visst, låten är väldigt bra även här. För Howard Eliott Payne har en riktigt hög lägstanivå, och gör sin musik på sitt sätt, vilket är befriande i genre med gott om dussinspelmän.

Lyssna mer:

Howard Eliott Payne’s Myspace-sida – med bland annat originalversionen av ”Come Down Easy” (inte missa!) samt ett par spår från nya livealbumet.

Annonser

2 reaktioner på ”Howard Eliott Payne ”Come Down Easy”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s