Tillfälligt avbrott (för Ryan Adams skull)

Jag gör ju egentligen en Dixie Chicks för närvarande, och befinner mig ”on indefinite hiatus”. Men jag är inte sämre än att jag kan visa mig från min mest flexibla sida om skälet är tillräckligt starkt, och få skäl är väl bättre än Ryan Adams. Jag tänker, kan han så vill inte jag vara sämre.

Det drar ihop sig till skivläpp från denne nyckfulle men ack så begåvade karl. Efter hans bombastiska (well, kanske inte i bokstavlig bemärkelse ty de akustiska spelningarna var tämligen stillsamma, men icke desto mindre storslagna rent emotionellt) comeback-turné i Europa i somras , tycks han nu alltså vara tillbaka på riktigt med nya ”Ashes & Fire” runt hörnet (släpps den 11 oktober). Jag såg spelningarna i såväl Malmö som i Köpenhamn (den första innehåll gott om nya låtar, den andra endast en men istället en handfull Whiskeytown-låtar, det var ok..) och av det nya materialet att döma känns skivan mycket intressant. Han har släppt en singel från skivan, ”Lucky now”, och låter som om en moget extraspår från Gold.

Lyssna gärna på låten från den förnämliga sidan The Steam Engine (TSE), som erbjuder generöst med nya låtar och liveinspelningar (ibland även för nedladdning). Missade du chansen att se Ryan när han var i Skandinavien kan du kanske slicka såren genom att lyssna på konserten från Oslo, även den tillgänglig från TSE (nedladdningsbar).

Ryan Adams – ”Lucky Now” (ny singel).

Ryan Adams – Live på Folkteatret, Oslo, 2011-06-11

Nu återgår jag till min paus igen. Ha det gött.

Sommarlov

Det är lite stiltje här på bloggen under sommarlovet. Men misströsta inte, jag är snart tillbaka  igen. Tills dess rekommenderar jag att man njuter av sommaren tillsammans med min för årstiden speciellt komponerade lista på Spotify.

Tills nästa gång, lite iste, en och annan kall öl, avklippta jeans, stråhatt och kickin’ country music. Svårare än så ska inte livet vara den här tiden på året.

Här hittar du listan.

…och som en svepande vind intog han rummet med sin röst.

Dom är rätt många om budet, i det till synes eviga loppet om vem som är vemodets bäste fanbärare, de där skäggiga männen iförda brun kavaj, blå jeans, inte sällan rutig skjorta och den akustiska gitarren lite sådär lagom bekvämt och nonchalant i knät. Vid en första lite slarvig och sommartrött anblick kan en del av dem te sig såväl lika som slätstrukna. Men tämligen snart, inte sällan efter precis där andra versen smakfullt byter skepnad till refräng, då skiljs dom, agnarna från vetet, eller vad det är man brukar säga.

Jeffrey Foucault tillhör denna trångbodda genre, men är ingen dussintrubadur. På sitt femte soloalbum ”Horses Latitudes” gör han varken nya eller gamla vänner av släpig, stämningsfull, melodisk americana besviken. Med en, vad man på amerikanska skulle kalla ”husky”, röst som nästan har en hypnotisk förmåga att svepa in lyssnaren i sina låtar.

För minnesgoda genrevänner, företrädesvis från Göteborgstrakten, påminner såväl låtar som framför allt röst en smula om the one of min vän Michael Hansson, sångare och frontman i det avsomnade, förträffliga bandet Quarterhorse. Lite mer nutida referenser, om så önskas och behövs, kan väl Dylan LeBlanc och Ray LaMontagne vara på sin plats.

Du hittar ”Horses Latitudes” på Spotify. Avnjuts med fördel med slutna ögon som endast öppnas sparsamt när du sträcker dig efter ditt whiskeyglas.

Nedan, låten ”Starlight och Static”, min favorit från skivan, i hård konkurrens med titelspåret.

Gilla Jeffrey på Facebook här!

Ryan Adams topp 10

Joråsåatte, det är alltså sant, det som aviserades för ett par månader sen, som en blixt från en klarblå himmel, som man brukar säga, att Ryan Adams gör comeback från de döva (hmm). Han är i stan, ja, han är åtminstone i landet, han spelade bevisligen på Cirkus i Stockholm i helgen. Om han är i Malmö än är inte bekräftat, men nog ser det lovande ut för att den planerade konserten på konserthuset ikväll faktiskt blir av.

Är inte i stånd att ge mig på några som helst förhandsgissningar om hur det kommer att gå, vilka låtar han kommer att spela, eller vilket humör han är på. Är alldeles för nervös för det. Men jag tänker att det går bra, att han vill och känner för att göra detta på allvar, och värdigt. Annars skulle väl karln inte ge sig ut på vägarna (säger man det om turnerande artister, egentligen? Känns mer dansband) igen. Jag anser mig ha relativt goda odds för totalt EN bra sammansatt konsert, genom att ha biljetter både till kvällens konsert i Malmö samt morgondagens i Köpenhamn. Kanske, bara kanske, återkommer jag med nån form av omdömde/recension/känsloyttring efter dessa två kvällar. Allt handlar om hur jag tar mig igenom detta, emotionellt.

Tills vidare har jag satt ihop min högst personliga tio i topp med Ryan (solo-ish, The Cardinals var ju med redan innan dom creddades som band + en bonus from Whiskeytown), vilket inte är helt lätt. Utmana den gärna. Eller bara lyssna på den Ryan som vi vill att han ska låta ikväll, imorgon och för evigt.

1. Oh My Sweet Carolina (från Heartbreaker)
2. Come Pick Me Up (från Heartbreaker)
3.  Firecracker (från Gold)
4. Dance All Night (från Cold Roses)
5.  Desire (från Demolition)
6. Hotel Chelsea Nights (från Love is Hell pt2)
7. Harder Now When It’s Over (från Gold)
8. Sylvia Plath (från Gold)
9. These Girls (från Easy Tiger) Låten hette som väldigt tidig demo-version ”Hey There Mr’s Lovely”, nästan ännu bättre då.
10. Blue Hotel (från Everybody Knows EP)
Bonus:
Excuse Me If I Break My Own Heart Tonight (från Whiskeytown’s skiva ”Strangers Almanac). Gillade låten så mycket att när jag först upptäckte den, tryckte jag upp pins med ett brustet hjärta och låttiteln och delade ut till folk.. Oklart varför..).

Vill du lyssna på låtarna hittar du listan här på Spotify.

Nähä, om man skulle ta sig en rejäl whiskey så att anspänningen inför kvällens konsert släpper.

Jill Andrews kan vara årets fynd

Well, det är en skev rubrik, bäst att jag slår fast det på en gång. Jill är inte en helt ny bekantskap, hon frontade ett av mina absoluta favvoband i den här sjusjungande flexibla genren americana, närmare bestämt The Everybodyfields. Deras sista (?) album från 2007, ”Nothing is Okay” är inget mindre än en pärla. Du hittar den här på Spotify om du ännu inte har upptäckt bandet (you lucky bastard).

Hursomhelst, The Everybodyfields är inte längre bland oss som band, istället är det bandets sångerska Jill Andrews som solo vi har att njuta av – och det vill jag säga är inget second best. Det här är bra, riktigt bra. Debuten släpps den 7 juni och jag har kommit över (lagligt, of course, jag är ju en stor vän av artister) några spår som bådar gott, mycket gott.  Rentav årets fynd, som sagt.

Gå in på Jills hemsida och ladda ner den bedårande låten ”The Mirror”. Men först efter du har tagit in alla dimensioner av ”Sinking ship”, nedan inspelad och levererad av Live and Breathing som erbjuder förträffliga, intima liveinspelningar. En synnerligen representativ låt för det är alltså Jill Andrews’ ”Sinking ship”. Finare skiva lär vi få leta efter detta år, sanna mina ord.

TV made the americana star too.

Om video tog livet av radiostjärnan (vilket väl inte riktigt blev fallet?) så kan man hursomhelst  konstatera att TV-serier är en förnämlig skapelseplats för många stjärnor nuförtiden. Att låtar lanseras i any given HBO-serie är numera en självklarhet och gängen i Glee sätter varje vecka tänderna i ett nytt offer.

Inom americana-genren sker det däremot inte så ofta, att helt nya band blommar ut från okänd till världskänd över ett natt (eller snarare avsnitt). Så kan man dock säga att fallet är för duon The Civil Wars. Efter att deras låt ”Poison & Wine” (i mitt tycke en ganska medioker pop-låt) spelats i ett avsnitt av Grey’s Anatomy i slutet av 2009 hände allt. Skivkontrakt, spelning på Jay Leno Show, massa ryggdunk och tweets från branschkollegor som gav bandet stor uppmärksamhet.

I februari i år kom debutalbumet ”Barton Hollow”, som är en tämligen lågmäld och finstämd historia där såväl piano och akustiska gitarrer som stråkar av lämpligt slag får ta stor plats och skapar ofta drömska ljudbilder. Duon består av Joy Williams och John Paul White som träffades vid en låtskrivar-workshop i Nashville. Parets röster gifter sig väldigt väl och bandets harmonier påminner ibland om Damien Rice och Lisa Hannigan i deras bästa (och ack så svunna) stunder, för er som minns och vet hur det lät.

Hursomhelst, albumet kan vid första lyssningen kännas aningen anonymt och visst hade man kunnat döda en och annan älskling. Plattan växer dock och med fina och dramatiska nummer som ”Falling” och vackra salongsvalsen ”Forget me not” får man mig på fall och jag kommer aldrig glömma The Civil Wars… Och hitlåten tillika albumtiteln ”Barton Hollow” är småsmutsig och skön, bara en sån kombo.

I veckan nominerades The Civil Wars till kategorin Årets nykomling inför Americana Music Association Honors & Awards, en gala som går av stapeln i oktober i Nashville.

Lyssna på ”Barton Hollow” på Spotify.

Countryfilmer extravaganza

Efter Crazy Heart och Country Strong kommer nu (snart) Bloodworth. Kris Kristofferson spelar E.F Bloodworth som återvänder hem till Ackerman’s Field. Ett gudsförgätet hörn av Tennessee där fru och barn han övergav för ett liv på vägarna fortfarande bor kvar. Inte en.. hmm… helt oproblematisk återförening.

Filmens musik är till stor del skriven av T. Bone Burnett (Crazy Heart, Oh Brother.. mfl). I filmen medverkar även exempelvis Dwight Yoakam (alltid kunglig) och Val Kilmer. Filmen, som bygger på romanen ”Provinces of Night” av Willian Gay har premiär den 20 maj i USA. Mig veterligen är det dock inte klart med Sverigedistribution. Men givetvis ska den ses, för visst bådar trailern gott?